BMI för äldre: så ska siffran tolkas efter 65

Det finns ingen egen BMI-skala för äldre. Livsmedelsverket skriver rakt ut att några andra BMI-gränser än de för yngre vuxna aldrig har fastställts. Däremot pekar underlaget åt ett tydligt håll: efter 70 år verkar ett något högre BMI, cirka 25 till 30, vara det mest hälsosamma, och ett BMI under 22 kan då vara ett tecken på undernäring. Det som förändras med åldern är alltså inte skalan utan vad ett lågt värde betyder.

BMI, body mass index, räknas ut på samma sätt oavsett ålder: vikten i kilo delat med längden i meter i kvadrat. Men hur siffran ska tolkas förändras när kroppen åldras. En 40-åring och en 75-åring med exakt samma BMI kan ha helt olika risk. Här går vi igenom vad som gäller efter 65 och varför ett lågt värde väger tyngre än ett högt senare i livet.

Finns det egna BMI-gränser för äldre?

Nej. De gränser som Världshälsoorganisationen, WHO satt upp för vuxna gäller även efter 65. Inom vården används ett lägre BMI som en signal att titta närmare på näringstillståndet, och den gränsen ligger högre för den som fyllt 70. Tabellen nedan visar WHO:s indelning vid sidan av det som är värt att väga in på ålderns höst.

Källor: Livsmedelsverket, Socialstyrelsens kunskapsstöd om undernäring och Vårdhandboken.

Vill du räkna ut ditt eget värde först kan du beräkna ditt BMI och jämföra mot en fullständig BMI-tabell.

Därför väger en liten reserv tyngre efter 70

När vi blir äldre minskar aptiten, smaksinnet förändras och kroppen tar sämre upp näring. Samtidigt tär sjukdom, infektioner och sjukhusvistelser hårdare på reserverna. Några extra kilo blir då en buffert som kroppen kan leva på under en period av sjukdom. I Socialstyrelsens kunskapsstöd om undernäring räknas ett BMI under 22 hos den som fyllt 70 som undervikt, och undervikt är ett av tre tillstånd som i sig ska få vården att utreda näringstillståndet. För den som är yngre än 70 går motsvarande gräns vid 20.

Forskningen pekar åt samma håll. En registerstudie vid Umeå universitet följde 48 000 personer som var 65 år och äldre på särskilt boende. Resultatet var att ett högre BMI, inklusive fetma, var kopplat till lägre dödsrisk, medan lågt BMI och undernäring var farligast. Doktoranden Maria Burman betonade att riskbedömningar för att förebygga undernäring och viktminskning är avgörande, eftersom de tillstånden kan innebära stor risk för död. Läs mer hos forskning.se.

Vid geriatriken i Lund har liknande mönster kartlagts inom det långa åldrandeprojektet Gott åldrande i Skåne. Där sågs ett BMI mellan 25 och 30 skydda mot dödlighet hos personer som var 80 år och äldre, för både män och kvinnor. Det är ett intervall som hos en 30-åring skulle klassas som övervikt. Bakgrunden beskrivs i artikeln om geriatriska paradoxer vid Lunds universitet.

Det är värt att hålla isär två saker. Att observationsstudier på mycket gamla pekar mot att ett något högre BMI är gynnsamt betyder inte att någon myndighet flyttat fram gränsen för övervikt. Livsmedelsverket noterar sambandet och understryker i samma andetag att inga nya gränser fastställts.

Undernäring är det verkliga hotet

Undernäring är vanligare bland äldre än många tror. Enligt Senior alerts riskbedömningar 2022, redovisade i Vårdhandboken, riskbedömdes 94 500 personer, och av dem hade drygt 34 000 både ett BMI under 22 och en ofrivillig viktminskning, en kombination som är en tydlig varningsflagga.

Lågt BMI hänger ihop med muskelförlust. När musklerna försvinner blir benen svagare, balansen sämre och risken för fall och frakturer ökar. En höftfraktur kan vända ett självständigt liv till beroende av vård. Att behålla muskelmassa är därför minst lika viktigt som att behålla vikten, och styrketräning är det som bäst bromsar den åldersrelaterade muskelförlusten. Det fördjupar vi i guiden om styrketräning efter 50.

BMI för äldre man och äldre kvinna: samma formel, viktig reservation

BMI räknas lika för kvinnor och män, men kroppssammansättningen skiljer sig, och framför allt blir siffran mindre pålitlig med åren. Forskare vid Lunds universitet har visat att BMI kan missa upp till hälften av de underviktiga äldre. Orsaken är att äldre tappar i längd och gärna sjunker ihop, vilket får BMI att visa ett för högt värde i förhållande till den egentliga längden. För kvinnor över 85 år hittades dubbelt så många underviktiga när en ny mätmetod användes. Det innebär att en äldre man eller kvinna med ett BMI som ser normalt ut på pappret ändå kan vara underviktig i praktiken. Mer om detta hos geriatriken i Lund.

Normalt BMI för en kvinna på 60 år

Vid 60 år gäller vuxengränserna fullt ut, och det finns ingen särskild siffra att sikta på. Undervikt räknas fortfarande från ett BMI under 20 fram till 70 års ålder. En ofrivillig viktnedgång bör däremot alltid tas på allvar, oavsett utgångsläge, eftersom det är den signalen vården reagerar på tidigast.

Ska äldre gå ner i vikt?

För en äldre person med fetma och till exempel typ 2-diabetes kan viktnedgång fortfarande vara motiverad, men den behöver ske försiktigt och under uppsikt. I Socialstyrelsens uppdaterade riktlinjer för obesitas från 2023 fick livsstilsbehandling lägre prioritet för personer över 70 år än för yngre. Obesitasläkaren Ylva Trolle Lagerros förklarade i Läkartidningen att det finns större risker med viktnedgång ju äldre man är, bland annat för att mer muskelmassa går förlorad. Poängen är inte att undvika ett sunt liv, utan att aggressiv bantning sällan gynnar den som är 75.

Vanliga frågor

Vad är ett bra BMI för äldre?

Det finns inga fastställda BMI-gränser för äldre, utan WHO:s vuxengränser gäller. Livsmedelsverket noterar däremot att ett något högre BMI, cirka 25 till 30, verkar vara det mest hälsosamma för den som är över 70 år.

Hur stor viktnedgång räknas som oroande?

I Socialstyrelsens kunskapsstöd räknas en viktförlust på 5 till 10 procent under de senaste sex månaderna som måttlig undernäring, och mer än 10 procent under samma period som svår. Ligger nedgången längre tillbaka i tiden går motsvarande gränser vid 10 respektive 20 procent.

Vad gör vården om värdet ligger under gränsen?

Undervikt är ett av tre tillstånd som i sig ska få vården att föreslå en utredning av näringstillståndet. De andra två är oavsiktlig viktförlust och ätsvårigheter, till exempel aptitlöshet eller problem att tugga och svälja.